Om skola, samhälle och tecken i tiden

Legitimerad dumhet

Så har skolan kommit igång för hösten och så även nyhetsrapporteringen om en skola i kris. Nu med fokus på lärarbristen och legitimationen. Tusentals lärare saknas runt om i landet. Det är naturligtvis inte bra, men den bistra sanningen är att den svenska skolan aldrig har klarat sig utan sina obehöriga lärare, även under de år vi gjorde bra ifrån oss i internationella jämförelser. Tar man det i beaktande förstår man också att skolans problem inte beror på svaga lärare utan att det handlar om helt andra saker.

Legitimationsreformen som nu ska få fullt genomslag har komplicerat skolvardagen ytterligare. Ingen olegitimerad lärare ska längre få sätta betyg i sina undervisningsgrupper. Vad det kommer att innebära är inte svårt att föreställa sig, inte minst i ämnen med stor brist på utbildade lärare. I till exempel ämnet teknik på grundskolan är 60 procent av lärarna outbildade och därmed olegitimerade. Vem som ska sätta de betygen kan man förstås fundera på.

Utan någon som helst konsekvensanalys har man återigen genomfört en genomgripande reform på skolområdet. För att bringa någon ordning har man dock kompletterat med övergångsregler. De som har en lång undervisningserfarenhet ska också kunna bli legitimerade. Men i till exempel matematik för gymnasiet är kraven så snävt ställda så om du haft oturen att jobba på en skola där inte alla mattekurser funnits så får du ingen legitimation, oavsett hur lång din erfarenhet är. Snällt får du finna dig i att degraderas till B-laget och låta andra sätta dina betyg.

Lärarnas riksförbund är de som drivit legitimationerna starkast och borde väl vara nöjda. Nu ser de nämligen sin chans att begära ersättning till sina legitimerade medlemmar för extraarbetet att sätta andras betyg. De hoppas också förstås att dessa lärares status nu ska höjas och verkar inte alls särskilt bekymrade över att den motsvarande grad sänks för de som nu fråntas rätten att betygsätta sina elever. Lärarförbundet har inte varit lika förtjusta, men det hindrade dem inte från att föra fram det helt verklighetsfrämmande förslaget om ordinationsrätt för legitimerade lärare.

Jag har väldigt svårt att förstå poängen med att införa en legitimation som i praktiken följer behörighetsreglerna. Den som tagit sig igenom lärarutbildningen blir automatiskt legitimerad i sina ämnen. En läkare måste tjänstgöra minst 18 månader under handledning innan någon legitimation kan bli aktuell. Liknande krav tycker jag borde ställas även på lärarna om legitimationen ska bli den kvalitetsstämpel den förmodligen var tänkt.

Legitimationerna har med största säkerhet kommit för att stanna, men i sin nuvarande utformning är reformen en illa tänkt skrivbordsprodukt.

(Detta inlägg publiceras även på Ordfaktoriet).

Medborgarmatematik

I gårdagens DN rapporterades att andelen elever som går på gymnasieskolans yrkesprogram minskat med 10 procent sedan 2008. Det låter ju allvarligt, men det är faktiskt värre än så. Minskningen är i själva verket 27 procent (från 37 till 27 procent). Hade tidningen istället skrivit 10 procentenheter hade även en mattelärare blivit nöjd.

Begreppet procentenheter hör till det centrala innehållet i gymnasieskolans matematikkurs 1a, vilket innebär att det av läroplansförfattarna betraktas som medborgarkunskap.

I nyhetsförmedlingen är det ganska vanligt med den här sammanblandning av procent och procentenheter och det förkommer även att politiker ”slarvar” med begreppet. Ett näraliggande exempel är vår förra utbildningsminister som i en intervju sa att elevandelen på de nu aktuella yrkesprogrammen hade minskat med 3 procent när det i själva verket var 10 procent (från 30 till 27 procent) och det låter ju så mycket värre.

Vid ett senare tillfälle använde han det korrekta ”3 procentenheter”, vilket tyder på att han kan hantera begreppet med viss säkerhet som det uttrycks i kunskapskraven. I så fall ska han ha betyget E i ”medborgarmatematik”, Matematik 1a på gymnasiet.

Men sedan är det förstås så mycket mer man ska lära sig.

Elever flyr yrkesprogrammen

Det går ett fackeltåg genom Karlskrona ikväll, ett fackeltåg till stöd för Tullskolans rektor Johan Johansson. Det var på den skolan den mördade åttaåriga flickan Yara gick och de som följt nyhetsförmedlingen vet säkert vad som hänt honom.

I jakten på en syndabock var det han som utsågs. Vid en presskonferens meddelade de ansvariga i kommunledningen att han brutit mot anmälningsplikten till socialtjänsten och att han därför skulle stängas av från sin tjänst medan utredningen pågick. Istället för att få stöttning och krishantering var det nu han som skulle offras.

Beskedet kastade honom ner i djupaste förtvivlan och på midsommarafton satte han sig i sin bil i avsikt att ta sitt liv. Han lyckades inte och nu ligger han svårt skadad på Blekingesjukhuset. En ung familj har fått sitt liv slaget i spillror, som det inte hade räckt med Yaras tragiska öde.

Det är inte särskilt svårt att förstå att chefernas besked försatte Johan Johansson i en svår kris. Han bar säkert redan på känslor av skuld och otillräcklighet för det som hade hänt en elev på hans skola. Inte i hans skola, utan i hennes hem. Skolans uppdrag är nämligen oändligt.

För att visa handlingskraft under det mediala trycket valde de ansvariga att agera utifrån en teknikalitet, som inte gjort någon som helst skillnad för utgången i det här tragiska fallet. Johan Johansson hade faktiskt två veckor innan mordet varit i kontakt med socialtjänsten, det som fattades var tydligen en formell orosanmälan.

Man kan undra hur vanligt det är att folk kontaktar socialtjänsten bara för att prata bort en stund. Själva samtalet är ju en handling grundat på en känsla av oro. Om socialtjänsten i det fallet kände att de behövde något mer för att kunna agera, borde de väl i så fall uppmanat Johan Johansson att göra en formell orosanmälan.

Den krassa sanningen är förstås att socialtjänsten redan hade tillräckligt att göra, utan att behöva be Johan om mera. Får de ingen anmälan så har de i lagens mening inte heller något skäl att göra något.

Så långt har alltså den i långa stycken människofientliga organisationsfilosofin som råder inom kommunal verksamhet fört oss. Av rädsla att göra fel ser alla till att hålla ryggen fri för att slippa ta ansvar. Det genuina engagemanget har hamnat på undantag.

Johan Johanson var en uppskattad och engagerad skolledare. Säkert var det därför det tog honom så hårt att bli uthängd och ifrågasatt, dessutom på mycket oklara och orättvisa grunder. Det enda han inte hade gjort vara att föda byråkratin med ytterligare ett papper.

När det ansvariga kommunalrådet i en intervju börjar tala om ”gränssnitten” i organisationen är också min gräns nådd. För de som inte vet, i datorvärlden är ett ”gränssnitt” kontaktytan mellan olika system och enheter eller mellan datorn och en användare. Så ser alltså Karlskronas kommunledning på sin organisation. Då är steget inte långt att börja byta ut medarbetarna som trasiga komponeter i det stora maskineriet där inget får gå fel.

Tyvärr är det synsättet inte unikt för Karlskrona. Runt om i landets alla kommuner finns en övertro på den ”välsmorda” organisationens möjligheter att skapa kvalitet. Men det som i slutänden avgör är nivån på medarbetarnas engagemang och ansvarstagande. Det är först då som organisationens brister kan överbryggas.

I ett överorganiserat system som premierar ”korrekt” beteende skapas ängsliga medarbetare som är rädda att göra fel. Det självständiga tänkandet åsidosätts och istället börjar man förhålla sig till regelverket snarare än uppdraget.

Som lärare kan du göra allt rätt, upprätta åtgärdsprogram och dokumentera dina elevers framsteg, men ändå vara ett sänke för din skola. För i kontakten med dina elever är det något som brister, du når inte fram. Men du kan också slarva med dokumentationen och det formella och ändå på ett avgörande sätt bidra till din skolas kvalitet. Detta kommer kommunbyråkraterna aldrig åt, hur gärna de än vill. Man skulle förstås önska att de också var medvetna om denna begränsning.

Om den insikten funnits hos de ansvariga i Karlskrona kommun hade de istället stöttat Johan Johansson i den svåra situation han befann sig. De hade tydligt visat sin uppskattning för det goda arbete han uppenbarligen gjort och sett till att han fått den hjälp han behövde. Då hade verkligheten för Johan Johansson och hans familj varit annorlunda idag.

Jag kan inte minnas när jag senast blev så upprörd och djupt bedrövad över en händelse i skolans värld. Det går ett fackeltåg i kväll. Jag är inte där, men kommer att vara det i anden.

Ordfaktoriet vaknar

Som ni kanske märkt har det blivit glesare med rent skolrelaterade inlägg här på Skolfaktoriet. Därför har jag bestämt mig för att återuppväcka min sidoblogg Ordfaktoriet, som egentligen var tänkt att bli huvudbloggen. Men skolfrågorna kändes viktiga och Skolfaktoriet fick ta över.

Det kommer säkert att publiceras ett och annat på den här bloggen i fortsättningen också, men inte alls i samma omfattning som tidigare. Under en övergångstid kommer jag dock att länka nya inlägg från Skolfaktoriet till den nya huvudbloggen.

Undantagsvis kan något av de inlägg som tidigare publicerats på Skolfaktoriet även dyka upp på Ordfaktoriet, men bara om det av något skäl känns angeläget. Min ambition är förstås att enbart publicera nya texter, en regel jag redan brutit emot. Jag hoppas det kan vara förlåtet.

Den nya bloggens layout är också bättre anpassad till de olika plattformar som ni läsare använder, den ser likadan ut var ni än går in.

Jag hoppas att ni som följt Skolfaktoriet också anmäler er som följare på Ordfaktoriet, där det nu ligger ett rykande färskt brev till Alice.

Tack för den har tiden och på återseende!

Länk till Ordfaktoriet

Erkännandet av Palestina

Så har Sverige fått en ny statsminister och innan ens flyttkartongerna blivit uppackade på regeringskansliet gör Stefan Löfvén sitt första utrikespolitiska utspel: Sverige ska erkänna Palestina… eller börja planera för ett erkännande, det var inte alldeles klart vad han egentligen menade.

WP_20141008_002

Någon vecka senare var det dags för Storbritannien att rösta om samma sak i parlamentet och efter en debatt där det svenska exemplet användes som argument godkände man att förbereda ett erkännande av Palestina.

Både svenska och brittiska politiker vill på detta sätt påverka så att en tvåstatslösning kommer till stånd, som grovt förenklat skulle innebära en återgång till de gränser som existerade före sexdagarskriget 1967. Åtminstone med avseende på Västbanken och Gaza, de områden som tidigare tillhörde Jordanien och Egypten och som nu benämns Palestina. Det låter enkelt, men är mer komplicerat än så.

För Israels del har de geopolitiska och strategiska vinsterna efter sexdagarskriget varit betydande. Det behöver man inte vara militärstrateg för att inse, det räcker med att titta på en landkarta.

I norr erövrade man Golanhöjderna av Syrien. Den strategiska fördelen med att ta och hålla en höjd har genom historien kostat otaliga soldaters liv. I århundraden har man slagits om höjder, några så små att de inte ens haft ett namn utan bara ett nummer.

Ockupationen innebar också att Genesarets sjö, den viktigaste sötvattenreservoaren i området, helt hamnade på israeliskt område. Av dessa strategiska och försörjningsmässiga skäl känns ett tillbakadragande från Golanhöjderna inte särskilt realistiskt. Speciellt inte nu när Syrien befinner sig i sönderfall och landet till stor del kontrolleras av IS, en sällsynt aggressiv fiende till Israel, som också har deklarerat att ett av målen för erövringskriget är Jerusalem.

I söder ockuperade man även hela Sinai-halvön, vilket var en mer tveksam strategisk vinst. Den israeliska armén må vara slagkraftig, men till numerären inte särskilt stor. Det kostar resurser att hålla och kontrollera ett sådant vidsträckt område.

Det höll också på att bli en dyrköpt erövring när Egypten 1973 attackerade över Suez-kanalen och inledningsvis såg ut att gå mot seger. Dock kunde israelerna vända och senare använda landområdet som förhandlingskort när Sinai i och med Camp David-avtalet lämnades tillbaka till Egypten. I utbyte fick man till stånd en lång och till denna dag hållbar fred med sin starkaste fiende.

Fram till 1967 var Israels getingmidja landets verkliga akilleshäl. Avståndet mellan havet och gränsen mot Jordanien var på det smalaste stället endast 16 kilometer. Där kunde en snabb framstöt från öst på bara några timmar skurit av landet på mitten. Framflyttandet av Israels östgräns till Jordanfloden måste varit en önskedröm för den israeliska armén.

Utan att ha några synpunkter på palestiniernas rättmätiga krav på frihet och självbestämmande är det lätt att förstå att Israel ogärna släpper den militära kontrollen över Västbanken utan några som helst garantier för sin egen säkerhet. Ur den aspekten sammanfaller Israels nationella intressen med de religiöst motiverade bosättarnas, som steg för steg tillåts annektera ockuperad mark.

WP_20141018_020En titt på en vanlig turistkarta visar vilka områden på Västbanken som är viktiga för israelerna. I de lilafärgade zonerna kontrollerar palestinierna förvaltning och polisiär säkerhet, i de grå endast förvaltning medan säkerheten sköts av Israel. De övriga, en bred korridor längs Jordanfloden och området runt Jerusalem kontrolleras helt av Israel. Det är uppenbart att Israels försvarslinje numera följer Jordanfloden och att Jerusalem av de flesta israeler betraktas som befriat område, otänkbart att ens delvis lämna ifrån sig.

Ett fritt och självständigt Palestina med en egen armé som är tillräckligt stark att i praktiken skydda Israel mot aggression österifrån ter sig i nuläget som en helt orealistisk tanke, speciellt inte med den politiska utvecklingen i Gaza i åtanke. I regionen finns som sagt även en växande jihadist-rörelse med territoriella anspråk. De har ännu inte nått Jordanien, där det verkar råda en relativ stabilitet. Men det kan ju vända fort.

I kläm hamnar människorna på Västbanken och i Gaza som fått sin frihet beskuren och sina möjligheter alltmer begränsade. På den israeliska sidan hotas närliggande städer och byar ständigt av oberäkneliga missilattacker inifrån det Hamas-kontrollerade Gaza, vars befolkning får betala ett allt högre pris vid varje israelisk vedergällning.

Varje gång reagerar omvärlden starkt mot israelerna, som bara känner sig mer och mer missförstådda och efter varje nytt våldsutbrott får allt färre vänner i världen. Kanske kan ett erkännande påverka utvecklingen, det vet jag inget om. Men så länge de säkerhetspolitiska aspekterna inte tas i beaktande, tror jag tyvärr att det inte finns någon lösning i sikte.

Vem är Nina Karlsson?

Det är i mitten av juli, strax innan värmeböljan sätter in och vi har rest till det gamla tsarväldets huvudstad S:t Petersburg. Där fyller vi dagarna med långa promenader längs gator och kanaler, museibesök och kyrkor och ibland vilar vi i någon park. Kvällarna avslutas på restaurang och när vi vandrar hemåt i sommarens sista vita nätter känns storpolitiken mycket avlägsen.

På Nevskij Prospekt, den tre kilometer långa avenyn, fångar bilden av en ung kvinna min uppmärksamhet. Håret som faller över hennes ansikte, den nedslagna blicken och tankfullt böjda huvud utstrålar någon slags konstnärlighet. Men det är något annat som får mig att stanna upp.

Kvinnan på affischen heter Nina Karlsson och ska uppenbarligen framträda någonstans i stan. Men vem är hon? Jag har aldrig hört talas om henne. Inget konstigt med det, det händer allt oftare numera. Det kan ju vara en ny och för mig helt okänd stjärna.

Tillbaka på hotellet letar jag på nätet och upptäckter till min förvåning att Nina Karlsson inte alls är svenska. Hon heter egentligen Nina Gorun och är född i S:t Petersburg, hon är 28 år gammal och både musiker och poet. Även om hennes karriär sägs ha börjat av en slump när en av artisterna på en välgörenhetskonsert inte dök upp, så har hon en gedigen musikutbildning bakom sig.

Varför hon valt artistnamnet Nina Karlsson är dock höljt i dunkel. Några kopplingar till Sverige verkar inte finnas. Min alldeles egna teori är att hon tagit namnet från Astrid Lindgrens Karlsson på taket som är en mycket populär figur i Ryssland. Intressant i det här sammanhanget är också att hon spelade in sitt debutalbum i en studio som heter Mumintroll.

Det verkar även som hon ofta skriver namnet Nina Karlsson med latinska bokstäver, även om texten i övrigt, precis som på affischen, är kyrillisk. Vilket var tur, annars hade jag aldrig fått den här glimten av det nya Ryssland, nu när mörka krafter vill vrida timvisaren tillbaka.

Teknikens fångar

Det sägs att vårt samhälle blivit allt mer sårbart, men till en del kan det faktiskt bero på att vi i allt för hög grad litar till tekniken. Utan den har vi plötsligt blivit hjälplösa offer för omständigheter som bara för några decennier sedan var hanterbara. Förvisso är tekniken i de allra flesta fall en välsignelse, men den kan också emellanåt förvandlas till ett fängelse och en förbannelse.

I en av de tidigaste rapporterna om den stora skogsbranden i Västmanland i somras fanns uppgiften att de första brandmännen på plats kört vilse på grund av en GPS som visade fel. Under tiden som de irrade runt i skogen med blicken fästad på datorskärmen ökade brandens utbredning rejält i omfång. Det märkliga var att den ansvarige på räddningstjänsten inte verkade se det som ett professionellt misslyckande utan mer som ett tekniskt fel där den mänskliga faktorn hade ringa betydelse.

Vad som främst går förlorat i en GPS är ju översikten, där man i en enda blick kan ta in hela sträckan utan att gå upp i skala. I det avseendet är det gamla hederliga kartbladet fortfarande oöverträffat. Med ett sådant som komplement och en basal kartläsningsförmåga hos någon av brandmännen hade förmodligen släckningsarbetet inletts betydligt tidigare. Naturligtvis hade det också varit värdefullt om brandmännen istället för att spela innebandy på stationen tillägnat sig en större lokalkännedom över sitt ansvarsområde.

Inom skolans värld har ännu inte teknikberoende fått sådana fatala konsekvenser som för räddningstjänsten i Västmanland. Men vi har lämnat över en stor del av administrationen till mer eller mindre välfungerande datasystem, där systemets begränsningar avgör vilka förändringar som är möjliga att genomföra. Aldrig så goda förslag producerade av ett mänskligt medvetande faller platt om inte programmet tillåter den föreslagna förändringen.

Det accepterar vi tydligen, men skulle vi också acceptera att en central rättning av nationella prov sköts av datorer? Många skulle förmodligen se det som både rättvist och rättssäkert. Själv anser jag att vi måste värna om den mänskliga dimensionen i lärandet, där bedömningen är en del. Det är faktiskt i mötet med människor vi blir till.

Den yttersta konsekvensen av att alltmer låta tekniken ta över mänsklig verksamhet kan vi se i vapenutvecklingen. I FN har man nu börjat diskutera regler för att begränsa användningen av s.k. mördarrobotar, vapensystem som själva identifierar målet och avgör om det ska attackeras. Det slutgiltiga beslutet att döda fattas alltså av en maskin. Förmågan att i en stridssituation spara ett liv på mänskliga och empatiska grunder är förmodligen inte lika lätt att lära en robot… ännu, bör jag kanske tillägga.

Många har säkert sett Terminator-filmerna där mänskligheten i en obestämd framtid befinner sig i krig med maskinerna. Där förekommer också en mördarrobot (Terminator) som programmerats att söka upp och döda Sarah Connors, mamman till det ännu ofödda gossebarn som i framtiden kommer att bli en motståndsledare i kriget mot maskinerna. Men mördarroboten vet inte vilken Sarah Connors som ska dödas och börjar för säkerhets skull beta av telefonkatalogen. Se där, ännu ett skäl att skaffa hemligt telefonnummer.

 

Etikettmoln