För en månad sedan publicerades på Lärarnas Nyheter en intervju med Bertil Östberg, sakkunnig hos Jan Björklund på utbildningsdepartementet. Rubriken var ”Björklunds doldis vill ändra på lärarna”.
På det stora hela verkade han nöjd med vad regeringen hittills hade åstadkommit. De uteblivna resultaten var han inte orolig för, det tar bara litet tid. Oklart dock hur lång.
Men det som fick mig att bli riktigt bekymrad var följande formulering: ”Vi har funderat väldigt mycket på hur man ändrar lärares sätt att undervisa, eftersom flera rapporter visat att lärarna i Sverige tagit ett steg tillbaka och låter eleverna göra alltmer arbete på egen hand.”
Inte den sista delen av meningen, den stämmer ganska väl överens med min egen analys. Jag skulle bara formulera det på ett annat sätt. Det var de två inledande satserna som fick mig att fatta pennan.
Beskrivningen att lärarna tagit ett steg tillbaka är direkt felaktig, däremot har man tillämpat en pedagogik där eleverna själva ska söka sin kunskap och det är faktiskt en helt annan sak. Det arbetssättet kräver ur många aspekter mer av lärarna.
Detta är inget som lärarna själva har hittat på, utan resultatet av ett målmedvetet förändringsarbete uppifrån och ner, precis som det alltid har gått till i skolans värld. På den här punkten vill jag citera mig själv i ett tidigare inlägg:
”Som de duktiga flickor och pojkar lärare ofta är har vi varit förbaskat bra på att genomföra allt som blivit oss ålagt: Dåligt implementerade läroplaner och betygssystem, nya pedagogiska metoder av oklart ursprung och dokumentation upp till vansinnets gräns. Hela tiden har lärarna anpassat sig till nya krav, många gånger i strid med sin inre pedagogiska kompass.”
På annan plats har jag också tagit upp kopplingen mellan skolresultaten och lärarnas autonomi. Enligt framträdande forskare är en autonom lärarroll en av de faktorer som utmärker framgångsrika skolnationer. Men just de forskarrösterna verkar av någon anledning inte höras in till maktens korridorer på departementet.
Om makthavare från utbildningsminister ner till minsta kommunal skolpolitiker menar något som helst allvar med sitt tal om höjd status är det faktiskt dags att man också ger oss förtroendet. Men det innebär att man samtidigt måste släppa kontrollen över undervisningen. Den ska lärarna, som de professionella yrkesmänniskor vi faktiskt är, ta hand om.
Skolfaktoriet 
Jag håller med om att ”en pedagogik där eleverna själva ska söka sin kunskap”, ”Det arbetssättet kräver ur många aspekter mer av lärarna”. När jag använder olika varianter av problembaserat lärande så måste jag ligga mycket tätare med eleverna och ständigt interagera och motivera dem. Det innebär en oerhörd arbetsinsats.
Sen har nog många sett ”lärare” som använt denna arbetsform för att abdikera från elevernas lärande. De har ingen aning om vad som lyckas och inte. De lyssnar inte på mängder av varningsignaler. John Hattie lyfter återkoppling från elever till lärare som det mest avgörande för att lärande ska fungera och här uteblir detta helt. Jag anser att uttalande att ”lärarna i Sverige tagit ett steg tillbaka och låter eleverna göra alltmer arbete på egen hand” alldeles för ofta blivit sant. Hur ska den mindre säkra läraren agera när föreläsaren just har talat om att ”den moderna läraren bara är en handledare för barnet vet bäst vad det behöver lära”?
Vi behöver problematisera ”eget arbete” och se vad det ställer för krav.
PS. Jag anser att en väldigt viktig del av lärares autonomi är att få ta ansvar för sin egen yrkesutövning. Detta kan inte ske när lärare abdikerar från ledarskapet.
Visst finns det kolleger som saknar både engagemang och förmåga för att lyckas leda eleverna i ett problembaserat lärande, som då oftast slutar i kaos och förvirring. Tyvärr finns det lärare som inte lyckas i andra arbetsformer heller. Men i det allra flesta fall tycker jag nog att lärarna visar både ambition och förmåga, om än i varierande grad.
Jag menar att lärare visar stort engagemang och förmåga men när någon tvingas på för svåra metoder så kan ansvarstagandet spricka och då är det inte en oerfaren lärares fel utan en skolledning som lurar på villospår. Det finns många enklare metoder än PBL som fyller sin funktion på ett tillfredställande sätt.
Där kan jag hålla med dig helt. Som lärare är det viktigt att känna sina styrkor och svagheter, vilket naturligtvis är svårare för den oerfarne. Fast jag tror kanske inte riktigt att skolledningar vilseleder, de har helt enkelt ingen koll.
Det är ju egentligen helt förskräckligt. Skolledningar som inte har koll på vilket pedagogiskt budskap som rullar ut på deras skola. En hjärtefråga för mig är att alltför många skolledningar rekryteras på helt fel grunder.
Pedagogiska budskap rullas nog ut, dessvärre alltför ofta på falska premisser. Det är många gånger viktigare att profilera sig, än att ge verksamheten ett verkligt innehåll. Det har jag själv upplevt vid flera tillfällen.
På vilka grunder anser du att en skolledning ska rekryteras?
Det där med verkligt innehåll under det fina släta skalet vore önskvärt!
Absolut! Men det kostar på för den som törs ropa att kejsaren är naken.
Tyvärr 😦